Känner mig lite ensam i Kalmar. Jag har trots allt många av mina vänner kvar här över sommaren, ändå är jag ensam. Jag känner att jag inte har någon tid för att umgås då jag måste jobba en del. Och när jag jobbar är jag ensam. Jag gillar det. En sida jag aldrig haft förut. Jag har aldrig tyckt om att vara ensam. Jag brukade vakna upp kallsvettig om nätterna när jag haft en mardröm om att bli ensam. Tänk att vara lämnad sist på jorden. En fruktansvärt obehaglig tanke. Utan någon och utan något. Faktum är att jag inte haft drömmar av de slaget på länge. Kanske är jag inte rädd längre. Kanske är det inte så farligt att vara ensam. Eller så har jag börjat acceptera tankena att det är bra att vara ensam ibland.
Äh, vi är födda flockdjur. Det är okej att vara rädd för att bli ensam.
1 kommentar:
Tack så mycket! Kände precis som du tidigare. Numera tycker jag att det kan vara riktigt skönt att vara ensam ibland och bara göra det jag vill. Det gäller att hitta sin egen nisch, det man själv tycker är roligt att göra. Ha det gott! Kram!
Skicka en kommentar